Striden som är en demokratisk process

I media framställs att Liberalerna har två kompetenta partiledarkandidater som en intern strid. Det blir naturligtvis en bra rubrik och är både klickvänlig och löpsedel vänlig men är det en strid? Enligt Liberalernas stadgar väljs ordförande på två år, Jan Björklunds mandatperiod går ut i höst och ett val måste ske. Både Birgitta Ohlsson och Jan Björklund har blivit nominerade och godtagit nomineringarna allt enligt stadgarna. Det finns dessutom tid för andra personer att bli nominerade och ställa upp.

Under tiden som ”striden” rasar går det politiska arbetet vidare. Både Jan Björklund och Birgitta Ohlsson stöttar varandra i det politiska arbetet både internt som externt, det tydligaste är positiva tillrop och stöd i sociala medier när den andra gör något bra. Det är klar att det blir lite konkurrens när två vill ha samma jobb och båda tror att de skulle göra det bäst, detta är något vi alla politiker är vana vid och utsätts för på alla nivåer. Slutligen är det medlemmarna som avgör vem som ska få positionen och alla sluter upp bakom det beslutet.

Jag tror att en öppen och demokratisk konkurrens situation tar fram det bästa av oss alla. Vi tvingas då att tänka till hur utför jag mina nuvarande uppdrag och hur kommunicerar jag det till andra medlemmar och medborgare. Jag tycker mig se att båda Birgitta och Jan utvecklat sin kommunikation och blivit bättre den senaste månaden. Troligtvis tack vara konkurrensen.

Både Jan och Birgitta är mycket duktiga politiker och hängivna liberaler och vem det än blir kommer Liberalerna att ha en mycket kompetent partiledare. Jag tror inte de politiska skillnaderna är särskilt stora mellan Jan och Birgitta och det är ju framför allt medlemmarna som beslutar om politiken, partiledaren är mer ansiktet utåt och kommunikatören av politiken.

Jan har på endast åtta år reformerat skolan och förändrat hela den svenska diskussionen om skolan. Dessutom har han samlat ett mycket kompetent team runt sig och de är sammansvetsade och redo för nästa års valrörelse. Å andra sidan ligger Liberalerna kvar på mycket låga nivåer i alla opinionsundersökningar, förutom den sista som gjort under den så kallade partiledarstriden. Den är därför svår att förhålla sig till. Är det på grund av den positiva effekt konkurrens har, på att Birgitta redan som kandidat drar röster eller att Jans långa och enträgna arbeta börjar ge effekt? Jag har därför valt att bortse ifrån den i min analys.

Birgittas styrkor är att hon entusiasmerar och talar till nya väljargrupper. Birgitta personifierar mycket av den nya politik som Liberalerna utvecklat under det senaste året. Birgitta är stark inom områden som är mer livsstilsliberala som miljö och feminism men har också den politiska brädden som krävs vilket hon visat som ordförande för ungdomsförbundet och kvinnoförbundet.

Liberalerna har under de senaste åren omformat sin politik och kommer att gå till val på en helt ny politisk plattform. Jag tror Jan är för förknippad av de senaste 10 årens politik för att kunna kommunicera ut den nya politiken på ett trovärdigt sätt. Vi behöver ett nytt ansikte till den nya politiken. Dessutom visar Jan att han inte har förmågan att lyfta i opinionen och det spelar inte någon roll hur bra och sammansvetsat team Jan har så länge det inte ger avtryck i stödet för Liberalerna. För att inte riskera att vi fortsätter i gamla hjulspår behöver vi byta partiledare och Birgitta är rätt person för jobbet.

När jag skrev detta upptäckte jag att jag redan 2012 bloggat om att Birgitta Ohlsson skulle vara bästa alternativet som partiledare. Läs blogginlägget här. Man kan konstatera att jag blivit bättre på att uttrycka mig i skrift samt att jag kommer till samma slutsats även fem år senare. Det är nu hög tid för Birgitta att ta över och visa hur man vinner val. Jag backar Birgitta. #BackaBirgitta.